Länge har jag varit så rädd, så rädd.
Så rädd att något ska hända nu när det är så lite kvar. Tidigare har vi haft nedräkning till första året, andra året, halva tiden osv men nu är det nedräkning till slutet. Till friheten. Till nystarten.
Vi har absolut inte varit nedtyngda hela tiden under dessa år, men hämmade på något sätt. Jag menar, det finns ju alltid där i bakhuvudet att skulderna och skuldsaneringen följer oss. Man känner sig lite mindre som människa.
Rädslan som har funnits har ju enbart med ekonomin att göra. Att någon av oss ska bli sjuk, arbetslös eller något sånt. Och. Vad händer?! Min avdelning läggs ner. Ett år kvar drygt och taadaa Inget jobb!
Men nu helt plötsligt så känner jag mig inte rädd längre. Jag känner inom mig att det kommer att lösa sig. Jag kommer att hitta något under min uppsägningstid. Det kommer att komma något gott ur detta.
Jag är så fylld av kärlek, glädje och värme så några tråkiga tankar finns det inte utrymme för.
Kommentarer
Trackback
