insolvensia

Det är så otroligt många tankar i huvudet nu. Allt handlar om jobb. Eller mitt intejobb. Jag trivs ju så otroligt bra. Kollegorna. Arbetssituationen. Uppgifterna. 

Så rädd att något ska hända nu när det är så lite kvar. Tidigare har vi haft nedräkning till första året, andra året, halva tiden osv men nu är det nedräkning till slutet. Till friheten. Till nystarten. 

En jul kvar med skuldsanering. 

Jag fattar att man under en skuldsanering inte har det så jäkla fett och att det krävs lite tålamod och vända på slantar attityd. Men ibland suger det så jäkla mycket. 

Här är vi nu!

Vissa dagar känns det som att det inte är så långt kvar. Vissa dagar känns det som att det är en evighet kvar. 

Vi är nog inte unika i att ha lite extra tunn plånbok när semestern närmar sig sitt slut. Men det stressar på. Nu är vi ju en bit efter hälften på vår skuldsanering. Två år kvar. Tre år är avbockade. Ett år rullar ju på rätt så snabbt, visst. Om ett år är det ett år kvar och fyra avbockade. Då är det ju nästan ingenting kvar. Så två år är ju nästan ingenting X 2. 

Genom all jäkla skit vi har tagit oss igenom under de senaste åren så har jag ändå kunnat vara positiv. Just känslan att kunna lita på att längst inne i mig finns en lugn som säger "det ordnar sig" har gjort att jag har kunnat kämpa. Men jag hittar inte rätt nu.... Jag famlar i ett mörker och irrar runt och är så trött så trött.
Jag känner inte den där positiviteten, jag känner inte glädjen, jag känner inte någon nyfikenhet på framtiden jag känner ingenting. Bara trötthet.

Jag matar mig själv med destruktiva tankar, ser ner på allt jag gör, allt jag tycker och allt jag är. Hittar en öm punkt och trycker, gnuggar och gnider tills det gör så ont att jag går sönder en bit inombords. Jag orkar inte be mig själv att låta bli utan ligger apatisk i ett mentalt hörn.

Jag orkar inte må bra och jag orkar inte må dåligt. Jag orkar ingenting. Jag orkar inte tänka. Jag vill bara försvinna. Som om jag aldrig hade varit här. Inget dramatiskt utan bara glida iväg, backa långsamt ur livet och tyst stänga dörren bakom mig. Teoretiskt förstår jag att min familj skulle sakna mig, men känslomässigt känner jag det inte. För jag känner ingenting. Ingenting mer än självförakt.

Det är jobbigt att inte må bra. Så jäkla jobbigt.

Vi har tagit oss igenom mer än halva tiden med skuldsaneringen, och lite grann börjar vi se en ljusare framtid. Men jag är så rädd att det ska hända något som gör att vi faller precis på mållinjen. Jag törs inte lita på att det kommer att gå hela vägen. När jag tänker tillbaka på de 5-6 senaste åren så inser jag att det har hänt så mycket jobbigt att det är inte konstigt att jag mår dåligt. Det är bara så jobbigt att vara mitt i det. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. När ekonomin var som trassligast så kunde jag _göra_ något, jag kunde ta tag i att söka om skuldsanering. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag tar min medicin, jag går på mina samtal och jag försöker att se tiden an. Men varje dag är så lång!

Det är så häftigt att betala räkningar och ha en liten skvätt över. Nu är det dags igen. Så skönt att ångesten, när det är räkningsdags, i kroppen är borta och har ersatts av en känsla av tillfredsställande och lycka. Nu är det dags att blir lycklig av att se att inkomsten täcker utgifterna samt att bocka av ytterligare en månad på vägen till att bli skuldfri. Peace

Förra sommaren, mitt i semestertiden så blev det klart med vår skuldsanering. Det var en sån lättnad. En sån otrolig lättnad. Visst, fem år är fem år och det låter rätt länge. Vi kommer att vara fem år äldre, barnen kommer att vara fem år äldre, men vad gör det? Vad gör det? Om fem år så är vi ju skuldfria och vägen dit är ju så mycket lättare nu. Nu vet vi ju vad vi har att betala varje månad, och vi vet vad vi har att göra av med. Inget dåligt samvete för att vi inte betalar in lite extra till någon utan gott samvete för att vi betalar in det vi ska och kan spara lite på ett sparkonto. Kunna plocka från sparkontot för att kunna unna oss något litet någongång ibland. Kunna säga ja till barnen för en gångs skull. Och nu har det gått lite mer än ett år. Så då är det fyra år kvar. Året har ju så klart gått väldigt fort. väldigt fort. Semestern för i år närmar sig sitt slut och vi mår bra. Riktigt bra. Bättre än någonsin. Livsglädje, kraft, energi, vilja, ork, lycka och kärlek. Massor med lycka och kärlek. Det är inte fett, men det är koll på läget!

Det har snart gått ett år på vår skuldsanering. Det är så underbart! Vilken lycka att inte oroa sig över ekonomin 24/7, utan jobba, få lön, betala räkningar och ha lite slantar över. Vi har till och med varit på bio!! =) Dagen innan lön tog vi med dottern och hennes kärlek på bio. Dagen innan lön. (sen var det tomt men det gjorde inget) Tänk positivt och tro på lösning och att livet vill dig väl!

Nästa månad har det gått ett år på vår skuldsanering! Betalade in 11/60 igår. Ok, det dras inte förrän lönen har kommit såklart, men ändå! Vad tiden går fort! Så underbart det känns att ha koll på ekonomin. Inga oförutsedda utgifter, ja visst bensinen är dyr, vansinnigt dyr och den kan ju variera lite från månad till månad, men det är ändå under kontroll! En femtedel är snart avklarad!! Nu är det så roligt att sätta sig med räkningarna nu, att betala in och se att det finns en liten slant över, istället för att, som förut, betala så mycket som möjligt och sitta med några räkningar kvar och fundera på vilken vi kan skjuta på någon månad, till nästa lön. Det är som en stor, stor tyngd har blivit lyft ur bröstet. Det går att andas.

Tänk att något som har varit verkligen ångestladdad kan vända och blir något kul!