insolvensia

och det är väl tur det. Tycker jag. Tänk vad tråkigt det skulle vara att må samma hela tiden. Alltid må dåligt, eller alltid vara på topp. Det är ju i det härliga spannen mellan de båda ytterligheterna som själva livet är.

Jag är så imponerad över hur 2011 har börjat. Tror faktiskt att det är det bästa året någonsin, och då är jag ändå gift och har tre barn....

Goda nyheter kommer en efter en.

Är det tankens kraft? I så fall ska jag nog tilloch med våga drista mig till att börja tänka mig lite slankare.

Låter dumt, jag vet. Men jag gillar inte helger särskilt mycket. Det låter så mysigt, med fredag och fredagsmys, två lediga dagar, lördag och söndag. Men jag mår dåligt då.
Ofta slutar jag lite tidigare på fredagen, och ja, man är ju lite trött efter en jobbvecka så ända tills jag kommer hem så ser jag fram emot det. Men när jag kliver in hemma så ser jag mitt hem i dagsljus. Och då är det jobbigt. Det som är vackert och orginellt i skenet av levande ljus är hårt och kantigt och fruktansvärt fult i fullt dagsljus. Lägg på allt jäkla damm som kommer fram lagom till fredagsmyset och tre trötta barn som hänger framför TV:n, så är det fan inte så kul att sluta tidigare på fredagar.
Lördag och söndag är bara rent skit i allmänhet. Antingen är något inbokat och då önskar jag att det var tomt eller så är det tomt och då ser jag ingen mening men nå´t. *suck*

När andra människor pratar om att de har helgen helt tom så låter det ju fantastiskt. Kunna fylla dagen med vad som helst. Men jag känner mig som en jäkla...... ja jag vet inte.
Det är ju trevligt att hitta på något hela familjen, men det är ju ingen annan som kommer med någon idé. det skulle vara så skönt om någon annan någongång tog ett initiativ till att göra något. Istället för att bara leta efter problemen som kan uppstå. Visst det är ju toppen att någon tänker över och i förhand försöker väja för problem, för visst, vi kommer bli hungriga och ja, vi behöver tvätta och handla. Men det är så jäkla jobbigt att hela tiden bli nerplockad från sin glädje och livslust.

Jag vet inte om det är jag som inte tillåter mig vara glad och lycklig eller om det är någon annan som hela tiden plockar ner mig. Eller om det är jag som tror att någon annan vill något annat eftersom någon inte pratar så mycket om sina tankar och känslor och vad någon vill, känner och tycker.

Men jag tycker vi suger på att vara lediga tillsammans. Vi är för jäkla bra i kris. vi stöttar och peppar varann som fan, men att leva och må bra tillsammans verkar inte vara något som vi klarar av särskilt bra.

Jag hatar sättet som han drar sig undan på. Jag förstår att det är hans sätt och att vi är olika men jag hatar det. Det känns som han smiter undan och att han skiter i mig och mina tankar. Jag vet att jag är barnslig när jag säger hårda ord och att någon alltid eller aldrig.... Men det är ju för att det är så det känns just i stunden. Då känns det som att någon alltid gör på det sättet eller aldrig gör något annat.  I slutändan är det ändå alltid jag som har gått för långt och det är alltid mitt fel och det är jag som har ställt till det.
Fast å andra sidan så känns det jävligt orättvist, för någon har ju uppenbarligen sett hur jag fungerar och är ju så jävla bra på att läsa människor och skicka signaler så jag börjar mer och mer tro att det är någon som trycker på mina knappar och lockar fram det. För någon gillar att vara martyr.

Alla jävla ledigheter så är det ju samma samma samma sak. Jag förstör. Jag med mitt humör förstör. Jag den elaka och han den som blir påhoppad. Han-någon gör ju bara sitt bästa. Försöker ju bara svassa runt mig för att hålla mig på humör. SKITSNACK!
Åååå det är så jobbigt när jag ena stunden är glad och så blir jag arg helt plötsligt. Konstigt, vaknar man och mår bra så ser ju någon för fan till att ta ner mig.

Jag är så himla satans trött på att vara den starka hela jävla tiden. Varför kan inte jag få vara den som släpper allt en stund? Varför ska jag hela tiden vara den som ska städa upp. (ja inte rent fysiskt nu utan ja, jag vet vad jag menar..) Varför tror jag att jag är så jävla svag? Varför ser jag inte själv hur jävla grym jag är. Om jag skulle vara en vän till mig själv, som visste vad jag hade gjort, tagit tag i och levt i. Då skulle jag vara så otroligt imponerad av mig. Jag skulle tycka att jag var en supermänniska, men varför kan jag inte se det i mig själv? Varför klankar jag bara ner på mig själv och drar fram de sidor jag har som är dåliga?

Så himla vansinnigt superglad. Det är mysigt!

2011 har börjat helt fantastiskt. Hoppas hoppas hoppas att det fortsätter så! <3

Ja, det vet jag.

men jag tror nog att jag i alla fall kan kosta på mig ett goddag!

Det ringde på min mobiltelefon i förmiddags. Det var en underbart trevlig tjej från Skuldsaneringsteamet.

Hon hade beslutat om inledande skuldsanering för både Mannen och mig!!! Wow!


Känns så himla bra! Jag vet, det är inte klart ännu, men det är en bra bil på väg! Det var inte ett avslag. Och det har gått hyfsat fort!

Nu är jag så lättad, och så glad. Så oerhört ödmjukt tacksam.

Här går man och väntar på att få brev i lådan, eller ett telefonsamtal. så kommer det ett SMS! =)


Alltså, jag är ju som tidigare nämnt, väldigt dåligt på att vänta. Urdålig. Det är verkligen det som jag kan sämst av allt. Och jag tänker på det jag väntar på HELA tiden. Så i mitt huvud så hade ett samtal varit bra, ett brev varit dåligt. Samtal - vi anser att ni ska få inledande skuldsan. Brev - Avslag med motivering. Solklart, eller hur!

Så ringer Mannen och säger att han har fått SMS från Kronofogden. SMS. SMS till honom. Vad stod det då? Undrar jag, frun - biatchen - härskarinnan - som inte har någon vänt-gen alls i hela kroppen. VAD stod DET då?????
-Ehh, jag hinner inte kolla nu, jag vidarebefordrar det sen. Svarar Mannen.

Vad stod det då? " Hej! Jag har fattat beslut om att inleda skuldsanering för dig idag. Återkom till mig så snart du kan på 010XXXXXXX"

Men jag då?????!!!

Nu är jag glad, jätteglad, men orolig för att jag inte har fått någon info alls. Får han inledande men inte jag? Vi har ju typ samma skulder, och är typ lika gamla.


Nu pirrar det i magen!!

Idag känns det så jäkla bra. Kan det vara det att vi har tagit tag i vår ekonomiska situation som gör att det känns så himla mycket bättre?

Jag vaknar och hatar inte mig själv, världen eller dagen som just startat. Utan jag känner mig tillfreds. förväntansfull och ivrig. Det är gott. Jäklar i mig vad det är gott att vakna och känna sig glad.

Nu har jag nästan förlikat mig med att det kommer att ta ett bra tag innan vi hör något från KFM.

så medan jag väntar så ska varje dag tills dess vara den bästa! Eller hur! =)

Ja, det gör det ju faktiskt. Även om det känns som att jag går och väntar på en stor julklapp/bomb.

Jobbar, tränar, umgås med familjen och sover. Det är så dagarna ser ut.

Nu inser jag hur många timmar per dag jag la ner på att gå igenom papper och fylla i skuldsaneringsansökan, för det känns som att jag är på en mental semester. Förstår inte riktigt var jag hittade all tid. Eller, jag vet ju att jag satt uppe sent, sent på nätterna och höll på med pappren. Så det är väl inte så konstigt att jag är lite trött nu efter.


Denna månaden var första månaden på länge som vi kunde betala ALLA räkningar i tid. Det blev inte så mycket kvar, men vi behövde inte välja vilka som skulle betalas. Det var fantastiskt. Så nu längtar jag lite till lön denna månaden så jag får sätta mig med räkningarna och se om det funkar lika bra denna månaden. =)


Känner gott mod. Vaknar och mår faktiskt rätt bra. Vissa dagar vaknar jag och mår bra. Riktigt bra. Och det är lite nytt för mig. Har haft rejält jobbigt med mitt psyke. Men det verkar ju vara så att man måste jobba med det. Inget kommer gratis. Likaväl som man måste jobba för att hålla konditionen och styrka igång så måste jag jobba för att hålla sinnet i rätt balans.

Som tur är så jobbar jag med både kroppen och sinnet när jag tränar fysiskt. Det är gott. Trodde att det var så för alla med så är det tydligen inte. Alla har inte det förmånen att få kickar av fysisk träning.

Jag har inte jobbat med mål innan, har aldrig sett mig som en målinriktad person. Trodde att det var för andra. Går liksom inte igång på att jaga mål och prestationer. Men jag inser att det är ju inte fel, gäller ju att välja rätt mål. Det som passar mig.

Målet nu är ju självklart att få igenom vår skuldsanering.

Elin Lanto för några år sedan i Melodifestivalen...

Gillar vanligtvis när det drar igång på TV.n men i år är det inget vidare va'? Gillade Dilba, och Walz nu senast. Men ingen av dem gick ju vidare.

Hur som helst, har inte hört något alls från KFM. Däremot så drömde jag om Postkodlotteriet. Det kommer ju reklam rätt ofta, och jag slänger det. Det borde jag inte gjort, för vi hade vunnit. 10 000 000. Men tyvärr så hade jag ju slängt reklamen, så det verkade inte blir några pengar till oss.
Drömde aldrig klart, men det var helt klart jobbig dröm. Så nära skuldfri har jag aldrig varit. ;)

Nu känns det jobbigt att vänta. Gissar att jag inte är den enda som skickar in ansökan om skuldsanering och det tar den tid det tar. Men vänta är inte min grej.

Ett brev till mig och ett brev till Mannen.

Ja, det är klart att det ligger brev i lådan ibland, men detta var från Kronofogden.

Är det ett avslag? Är det ett besked om att vi uppfyller kraven och att de nu går vidare?

Tänkte att jag skulle skriva här först innan jag öppnade breven. Men spänningen och nyfikenheten tog över. Och ärligt sagt rädslan över att behöva återkomma med ett negativt besked var nog största anledningen till att jag vimsade runt och till slut satte mig i soffan för att öppna kuvertet.

Soffan är bra tänkte jag, för blir det ett avslag så är katten nära och kan gosa lite till tröst och är det positivt besked så får kissen fira lite med mig.

Att katten var ute hade jag inte ens noterat.....


Vet ni vad det var! Vet ni vad det var?

Det var enn j-vl- infobrev!! Ett bekräftelse på att de tagit emot vår ansökan och information om att de så snart som möjligt kommer att börja utreda......

Tänk på att fortsätta betala dina löpande levnadskostnader. och lite mer info...

ETT INFOBREV!!!

Jag som var så laddad. Önskade så att det skulle vara ett toppenbesked. Känns som att jag behöver det idag. Att jag är VÄRD det idag.

Ja, men då vet jag att de har tagit emot våra ansökningar och att vi har fått ett varsitt nummer tilldelat oss. ;)

Det är ju apjobbigt att vänta!

Har tappat greppet om hur länge sedan det är jag skickade in ansökan, men det är väl ca en vecka sedan? Har för mig att det var förra måndagen....

När borde de höra av sig?

Försöker att inte tänka på det, men..... det är svårt. Känns som en så stor grej. Tänk att verkligen se ett slut på den ekonomiska belastningen.

Törs knappt erkänna detta för mig själv, men jag har dessutom börjat sakna vårt företag. =(
Visst det är nice att vara anställd, men det var skönt att vara egen också. På något sätt kändes det mer rätt att jobba mycket när man var egen, än nu, när jag är anställd. Har sjuka barn, men är på jobbet ändå. Känns som att jag skulle vilja vara hemma med dem. Istället har de barnvakt.

Blä!

Många som åker utomlands nu oxå. Och det skulle jag så gärna också vilja. Dra iväg med barnen. Så gott det hade varit!! Till sol och värme och få bada och umgås. Tid!!

När man går och väntar såhär, som jag gör, och dessutom är världens mest otåliga människa. Så hoppar man till när telefonen ringer.

Det ringer nästan aldrig annars. Eller, vad vet jag. Jag brukar ju vara på jobbet vanligtvis. (sjuk idag) Men idag har det ringt, en gång var det ett 031 nr. Vår skuldsan.ansökan skickades till Gbg.

Det var en man i luren, som hade glädjande nyheter. Ja, han sa så. -Hej, jag heter XX och jag har glädjande nyheter. Jag ringer från telefonförsäljarskitbolag och söker Mannen (i ditt liv).

Hur mycket hann jag tänka på de få sekunder som tickade förbi innan jag förstod att han inte ringde från KFM. Massor.
Glädjande nyheter - det måste ju vara att vi fått inledande! Jippie.

Så ville han bara sälja nå´t trams. =(

Ja, nu har så tiden infunnit sig då det är dags för en liten presentation.

Jag och Mannen i mitt liv träffades för snart 20 år sedan. Love at first sight <3. Ett "O.N.S." som varar för evigt. =)

Vi närmar oss de 40 - inte klokt!! Det är fasiken inte klokt, men så är det. Vi närmar oss 40. (Shit det låter ju gammalt, vuxet. nu känns det lite jobbigt... När man är närmare 40 ska man väl ha koll på ekonomin??)

Trassel uppstod för ganska exakt fem och ett halvt år sedan när vårt företag fick problem. Vi hade ett AB och hade, tyvärr, tecknat personlig borgen. Vi var inte tillräckligt pålästa inser jag nu i efterhand. Och då bekymren i företaget inte gick åt det tänkta hållet så involverades vår privata ekonomi alltmer då vi försökte släcka bränder. Vi maxade krediter vi hade hos ex. GE Money Bank, Citibank och betalade lev. skulder och skatter. Höll inne med lön och vände på varenda krona, nyttjade varje kredit till max. (sköntaxering blev det av det, tack så mkt SKV.) Till slut så ansökte vi om konkurs.

Jobbigt som fan! Allt vi levt för de senaste åren, alla känslor, alla goa kontakter i branschen, hela vårt liv. Allt blev ju förändrat. Samt skammen.
Det är ju inte så att man känner sig stark som attans som har kämpat så hårt och gjort allt vad man kunnat, nä. istället känner man skam för att vi inte fixade det och att det enda som är kvar nu är skulder.

K O  N K U R S ordet är så jäkla laddat. Kanske ännu mer när man genomlidigt en. Kan tänka mig att skilsmässa är liknande.

Hur det än är så håller vi ihop, det känns tryggt!

Vi sålde vårt hem för att kunna betala av några av skulderna. (här kom en skuld till då vi sålde med vinst.... Stamkunder hos SKV/KFM) Flyttade med vårt pick och pack och våra tre barn dit där det fanns jobb och boende. Vikariat, men ändå jobb. Jobb = inkomst. Inkomst = utmätning.
Vikariat tog slut, jag fick en tjänst, dock färre timmar, ekonomiskt blev det ju ingen skillnad då vi haft utmätning på lönen, men när utmätningen inte kunde göras så kom det läskiga brev från fordringsägarna och inkassobolagen. Så jag betalar så gott vi kan. Det är ju bara det att skulderna ökar trots att jag betalar. Inte alla men de stora.
Mannens vik tog slut och han var arbetslös i några månader. Nu arbetar han på provanställning och jag hoppas verkligen att han blir kvar. Det finns jobb, han trivs och det vore skönt med två fastanställningar. Ja, just det, vi jobbar numera båda 100%, så nu finns det utrymme för utmätning igen. Har dock inte hört något angående detta, och det är kanske dumt av mig, men jag har inte meddelat heller. Tänker försöka betala ikapp medan vi kan njuta av lyxen att få (behålla) två löner.

Skuldsanering är det som hägrar i horisonten. Inskickad för cirka en vecka sedan. Nu väntar vi med spänning. Tänk att se ett slut på detta ekonomiska trassel! Tänk att kunna planera en resa, eller slippa tjata om att vi inte har råd.

Vilka är vi då bakom skulderna? För vi är ju inte våra skulder, vi är ju människor, som tänker, känner och lever.

Mannen är underbar. Han är allt det där jag som kvinna vill att en man ska vara. Han är trygg, stabil, lojal, jämställd och alldeles underbar. Han har inga kostsamma hobbies, han köper inte en massa teknikprylar eller märkeskläder. Han följer gärna med till Gekås, han städar, tvättar och handlar gärna. Han har koll på barnen att de gör sina läxor och att de inte släpper sina prylar och kläder överallt. Fast det gör de ändå, de är ju barn...

Jag är rätt snäll. Har svårt att säga nej och vrider ofta knut på mig själv genom att försöka vara alla till lags. Konsekvent sen och har ett mycket jobbigt kontrollbehov. Kvinnlig på det sättet att jag styrs av hormoner men saknar det där riktigt kvinnliga egenskaperna som skulle kunna göra att vi fastnar i ett ojämnställt förhållande.

Vi har tre barn. Stora - snart gymnasiet, Mellan - mellanstadiet och Minsta - lågstadiet.

och när det handlar om en sån här grej, som har betydelse för hela vårt liv, så är ju väntan än mer kännbar.

Kommer de att ringa?

kommer det ett brev?

När i så fall? Tar det en vecka? En månad? Två veckor? Ett halvår? jag blir alldeles yr av alla tankar.

Har aningens svårt att fungera normalt när jag inte har koll på läget. Gillar bättre när jag har bollen och är den som styr. Känner mig så utlämnad till andra nu, det är när någon annan har tid som min framtid avgörs. Tänk om han/hon är på pissigt humör och tänker avslå för att jag har ful handstil eller nå´t.......

Just nu längtar jag vansinnigt till lön. Det är några få kronor som ligger och skvimpar på kontot, men dagarna till lön är längre....

Visserligen har vi ett rätt hyfsat välfyllt kylskåp för närvarande, men barnen äter ju hela, hela tiden. Hungriga konstant känns det som.

Men det är ju bra. De växer och frodas och nu är det dags för en sagolik måltid av falukorv och pasta. =)

Vi skickade ju in vår skuldsaneringsansökan i måndags.

Inatt drömde jag att det ringde en så underbart trevlig dam från KFM och berättade att vi hade blivit beviljade skuldsanering. Bara sådär.

Jag frågade henne om det inte borde ha tagit längre tid, då jag läst om att det kan ta flera månader. Nejdå, hon tyckte att det var så bra av oss att ta tag i vår situation och att vi absolut skulle ha skuldsanering. Hon var så rar, så trevlig och förklarade så bra hur allt skulle fungera gällande skuldsaneringen. Jag behövde inte göra något alls förrän hon skulle återkomma med beloppet.....

Konstig dröm. Eller egentligen inte konstig alls. Men tänk att jag är så inne i det här med våra skulder nu att jag lever i ett konstant tänk som handlar om dem.

Jag vet att det bara är att vänta nu, antingen så får vi avslag direkt eller så får vi ett inledande.

Då var det stora kuvertet på lådan. På väg till KFM i Gbg.

Nu är det väl bara att vänta. Det är ju första gången så jag vet inte riktigt vad jag har att vänta. När jag har läst runt lite så verkar det som att KFM har ringt och berättat om det blir inledande eller inte. Nu kommer jag hoppa högt var gång telefonen surrar till...

Tack för era kommentarer, skriv gärna mer, det är kul.

Nu håller vi tummarna. =)