insolvensia

Spännande spännande. hur kommer det gå?

Jag som är världens mest otåliga människa! Hur ska jag kunna vänta på besked.

Får se till att ha fullt upp. Vilket aldrig är några problem när man bor ihop med mina barn..... ;)

Näää, jag är redan otålig, och kuvertet är inte ens ivägskickat.

Håll tummarna, snälla!

Det kommer bli bra det här, eller hur? 2011 är året då allt faller på plats. När allt blir bra.

Kylskåp och frys är påfyllda.

Kom an livet, jag är på gång igen. ;)

Tack till Mannen i mitt liv för att du är så underbar och ser mina behov, innan jag själv gör det.

Det tog enormt mycket energi att ta tag i skulderna och se dem i vitögat. Det är inte dags för frimärke och postlåda ännu då en, den största av dem alla, saknas. Men sen är det bara att posta. Och vänta.

Tänk om det var så. Att det bara var pengar som fattades oss. Men all den energi som går åt att bara vara människa.

Ibland känns det bara så för jävligt. Som att jag inte har energin jag borde ha att lägga på våra barn. det känns som att de är värda mer. En bättre mamma, som har tid. Tid och råd. tid och råd och lust och ork och fantasi, och vilja. men mest ork.

Jag är så trött. Så trött.

Jag är ju egentligen en glad tjej. Glad och positiv och hungrig på livet. Men inte längre. Varje dag är bara något som jag måste ta mig igenom. Varför? Till vilken nytta? Jag tillför ju ingen någonting. Jag är mest till besvär.

Jag känner att jag har inte ens rätten till mina känslor. Jag har inte rätt att vara ledsen och uppgiven, för det finns de som har det värre. Mycket värre! Jag är ju i alla fall frisk. Eller?

Jag har ett jobb. Jag har en man att dela mitt skit liv med. Jag är inte ensam. Men jag känner mig ensam. Ensam och värdelös. Meningslös. Onödig.

Jag kan inte komma på en enda sak med mig själv som är bra, men jag kan rada upp massor med brister... Och jag tänker på dem. Varje dag. Jag vet inte hur jag ska komma tillrätta med mig själv. Varför får inte jag vara glad? Varför är jag inte värd att må bra?
Vad har jag gjort för ont?

En del människor som inte mår bra, de opererar sig. Ex. större bröst, eller magsäcksOP för att minska i vikt. Mår de bra sen? Var det det som var felet? Eller mår det likadant ändå, bara det att tuttarna är större/de är smalare. De är väl ändå samma person på insidan.

Kommer jag må bättre om jag blir fri från mina skulder? Jag vill inte se det som att det är de som tynger mig så oerhört mycket. Det är ju trots allt "bara" pengar. Jag är inte någon särskilt materiell människa. Men kommer jag må bättre _om_ jag blir skuldfri? Jag kommer ju vara samma person. Mådde jag såhär innan skulderna uppstod?

Varför kan jag inte ta tag i mig själv? Varför ser jag bara det omöjliga? Varför ser jag inte det jag har åstadkommit?

Jag tror att jag har kommit på varför jag har så svårt att gå och lägga mig.

En kvar!

Hoppas att uppgifterna kommer snart, snart, snart.

Annars är allt klart.

Personbevis - check
Inkomstuppgifter - check
Utgifter - check
Skulder - En kvar!!!
Bilaga B - check
Förvaltarberättelse - check


Spännande spännande

Så jag känner mig lite piggare idag. Har så lätt att gå "all in" när jag startar upp något nytt projekt. Är så otålig att det ska blir genomfört. Men om jag hade fyllt i mina/våra papper igår och lagt på lådan eller om det görs i helgen spelar ju ingen roll. Dels så kommer det inte fram fortare för det och dels så är det ju viktigt att det blir bra. Inte att det går fort.


Har nu skrivit ut fler sidor så vi kan skriva i alla skulder...

Det tar ju sjukt mycket längre tid än jag trodde. Dels så tar det tid att skriva ner allt och leta reda på allt i pappren. Jag fyller ju i åt oss båda så det är dubbelt jobb. Ja, jag är en curlingfru ibland. ;) Men Mannen har massor att göra på jobbet och så är han så mycket snabbare på att fixa hemma, så jag är papperschef.

Det är ju psykiskt jobbigt oxå. Det sätter igång mycket i tankarna och energin tar tvärt slut. Eller tvärt slut är väl inte så konstigt när jag sitter uppe till 1-2 på nätterna. Aningens trött på morgonen när det är dags att hoppa upp och jobba. Tur att barnen är så självgående.

Men idag har jag inte tagit fram pappren. Är så trött! Kommer att lägga tid i helgen när jag är mer utvilad och har mera tid att sitta längre stunder.

Målet var ju att få iväg det denna vecka, men en av skulderna har jag ännu ej fått info om. Har mailat inkassobolaget igen, så vi får väl se om det kommer något.

Ska blir så skönt att skriva under och skicka in. Gissar att det kommer att vara en dryg väntan, men gott att ha det ivägskickat.

Nu är det godnatt.

Wow... Vet inte hur länge jag har suttit nu... Men jeeeeses vilken tid det tar. Tänkte att det tar nog ett tag och jag har inte fått alla papper ännu, men jag börjar ändå.

Men nu blir jag ju mer irriterad över att jag inte är komplett med alla uppgifter. Hur svårt kan det vara att skriva fordringsägarnas uppgifter för inkassobolagen... Otroligt. Det är ett jäkla letande och googlande.

Nåväl. Det finns flera dagar i veckan. Men jag vill ju få iväg ansökan nu, nu, nu, nu!!

Funderar på att fylla i på datorn i stället, och skriva ut. Det blir inte lika plåttrigt. Men så tänker jag att det är ju mer personligt med en handskriven, och det är ju människor som ska ta beslut.

Vad tror ni?

Nähäpp.

Ska jag fortsätta eller gå och sova....? Kl. är 23:54 och jag har en låååååång dag på jobbet i morgon.

Sova eller fylla i?

Nu har ansökan kommit med posten.

(förra inlägget skrev jag igår, men det hade jag missat att posta.... =(   )


Så NU ska jag högtidligt ta pennan i hand och börja att fylla i ansökan om skuldsanering. Jag är alldeles pirrig, stirrig, nervös och rädd för att göra fel. Tänk att få en tidsbegränsning på vårt liv med skulder. På ett sätt har vi lärt oss leva med det. Att vara lite utanför konsumtionshetsen...

När vi drev eget så kunde vi ju inte lyfta så mycket i lön, så vi är vana vid att leva ekonomiskt/snålt. Men det var lättare när man jobbade mer... ;)  Fanns liksom ingen tid att göra något ändå.

Ok.

Here we go!

Men jag har ju bara ett ansökan hemma. Och den är några år. Har de ändrats? Jag vet inte......

Hade ju trott att det skulle hinna komma i lådan, men jag gör nog som så att jag samlar alla papper som har hunnit komma och kollar på den ansökan jag har hemma och börjar. När det sen kommer med posten så är det ju bara att föra över. Då är jag ju i alla fall på väg. Fortfarande.

Jag vill verkligen få iväg ansökan så fort som möjligt. Är redan spänd på att få veta om vi ens kommer få ett inledande eller inte.

Har tänkt så mycket på det här nu att jag är alldeles yr. Har suttit uppe alldeles för länge på nätterna denna vecka och surfat runt...

Har du varit med om det?

Att det känns som att det syns på dig att du är skyldig pengar. Inte skyldig som i att du handlat på kredit. Utan skyldig pengar som du aldrig kommer att kunna betala. Räntan tickar på som en elmätare en kall januaridag och du undviker att se andra människor i ögonen för att du skäms så.

Fy s-t-n. Fy f-n. Fy, fy, fy. Vad det är jobbigt att ha noll i självkänsla. Att till och med undvika att titta på sin egen spegelbild. För den blicken som möter dig där, är den värsta av alla. Det är den blicken som dömer dig hårdast. Som straffar dig, hackar på dig och nog fasiken säger blicken i spegeln att du är rätt ful också. Du är inte bara fattig utan även ful.
Då är det inte lätt att kämpa. All energi går åt till att komma igenom dagen och hålla fasaden uppe. Fasaden om att vi lever ett vanligt normalt liv.

Jag har varit där. Alldeles för länge. vi är många som är där eller har varit. Men vi måste inte stanna där. Det är jobbigt att resa sig och ta tag i sig själv. Ta tag i livet. Ta tag i relationen. Ta tag i ekonomin. Ta tag. Men det går.

Jag gick ut hårt i början av veckan, mailade runt och nu så har det trillat in lite härliga brev.

Men jag saknar ett par stycken. Ett par fordringsägare var trevliga och svarade på mailet att det var papper på väg via post.

Har även skickat efter papper så jag kan fylla i ansökan, men de har inte kommit. Skatteverket kanske skickar med B-post.

Jag är så spänd! Tänk om det faktiskt är som så att någon tycker att vi har rätt att få skuldsanering. Tänk om man verkligen kan se ett slut på vår ekonomiska kris. Tänk om vi kan ta av oss vår tunga packning och få leva. På riktigt.

Våra barn kommer vara vuxna då. Vi har levt på små slantar hela deras uppväxt, men tänk om vi kan hjälpa dem när de börjar sitt egna liv. När vi får barnbarn. (även om det dröjer!)

Tänk att ha möjlighet att spara ihop till en resa, och inte bara till ett biobesök.

Tänk känslan att slippa känna sig som en värdelös liten människa som har skulder hos Fogden...

Jag är så ivrig att få skicka in ansökan. Men samtidigt så kommer det vara så jobbigt att skiva ner skulderna på papper och formulera sig på ett bra sätt hur situationen uppstod.

Jag har nästan blivit besatt av det här med skuldsanering.

Jag går gladeligen till mitt jobb och när jag kommer hem så är jag så taggad att ta tag i det. Maken är också på och det känns så bra. Visst det är jobbigt att gräva i det och fundera ut hur mycket det kan vara uppe i. Men nu har jag kollat igenom våra papper samt mailat iväg frågor till olika inkassobolag enligt en mall jag hittat på http://www.fresh-start.se/.

Snart, mycket snart kommer jag att ha en summa på min skuld, Mannens skuld, vår skuld.




För att göra det aningens mera spännande så drar jag till med en snabb gissning...

hmm.. 100´+ 6-700´+ 250´   som är gemensamt. Det blir alltså i runda slängar 1.000.000!!

Mina 15´+ 25´ som är bara mina det är 40.000

Mannens 15´+ 70´+ 55´+ 30´ja, här är vi uppe i 170.000

Sen så vet jag inte riktigt hur man (vi) ska göra med bensinkort som vi hara nyttjat krediten på, och ICA som vi också är nere på krediten på. Kanske man kan försöka betala in så att vi är uppe på plus, eller i alla fall +/- 0.

ICA 4000
Bensinkort 5000
IKEA 10000
Postorder 4000

det känns ju som "småsummor" i jämförelse, men tillsammans är det 23.000.

Jag _tror_ att vår totala skuld är som ovan, ihopräknat är det då alltså 1.233.000!

WOW! och vi äger ingenting, nada, null, zero, noll, nothing, ingenting alls. Inte ens en bil, inte ens en hund av värde..

Vad har vi? Katter, barn och kärlek!

Jag tänker bli skuldfri.

Här kommer vara min lilla bubbla, där jag kan jubla när det går min väg, vår väg, där jag kan skrika och svära när det blir motgångar och där jag kan dela med mig av min/vår resa mot skuldfriheten!

 

Just nu känns det oviktigt varför vi har skulder, just nu är jag mer inriktad på att reda ut hur mycket de är uppe i.

Vi har levt snålt i några år, dels för att vi inte har så mycket pengar och dels, eller framförallt, för att vi har haft löneutmätning. För närvarande så har vi ingen utmätning då Mannen nyligen varit arbetslös sedan i våras. Nu har Mannen fått jobb, allt lutar åt att det är tillsvidaretjänst på heltid, och så har även jag. Så nu tänkte jag (vi) att vi ska ansöka om skuldsanering.

 

Välkommen att läsa och följa med på vår resa - mot skuldfriheten!