Det här med för mycket månad kvar
Jag fattar att man under en skuldsanering inte har det så jäkla fett och att det krävs lite tålamod och vända på slantar attityd. Men ibland suger det så jäkla mycket.
Är så evinnerligt trött på att aldrig ha råd. Att säga nej. Att drömma och veta att det kan nog bli verklighet med det dröjer. Länge. Att tycka att allt är dyrt. Att vilja gå på bio men veta att då blir det inte så kul resten av månaden.
Att säga vi får se och sen, kanske så många gånger att barnen vet att det betyder nej.
Jag vill ju inte säga nej. Men hur säger man ja när vi inte har råd? Nu är barnen så stora och prismedvetna att de tror ju att vi luras när vi säger att vi inte har råd.
Snart är det jul och sen kommer en jul till och sen julen 2016 då är vi skuldfria!
Så jag/vi ser ljuset i tunneln. Vi ser vart vägen går. Vi följer stigen. Det är som att vi står på ett berg och ser målet, men först måste vi igenom en snårig djungel och träskmark och Gud vet vad vi mer måste passera.
Kanske är det även en blomsteräng? Kanske kommer vi till öppet hav men får hjälp av en bra båt?
Ibland vet men ju hur men inte vilken tid som kommer att gå åt. I detta fall vet vi ju hur lång tid men inte riktigt hur vägen blir.
Är bara så rädd att något kommer skita sig! Orkar inte med mer skit nu.
I've done my stuff! It's time to have some luck now!
