insolvensia

Genom all jäkla skit vi har tagit oss igenom under de senaste åren så har jag ändå kunnat vara positiv. Just känslan att kunna lita på att längst inne i mig finns en lugn som säger "det ordnar sig" har gjort att jag har kunnat kämpa. Men jag hittar inte rätt nu.... Jag famlar i ett mörker och irrar runt och är så trött så trött.
Jag känner inte den där positiviteten, jag känner inte glädjen, jag känner inte någon nyfikenhet på framtiden jag känner ingenting. Bara trötthet.

Jag matar mig själv med destruktiva tankar, ser ner på allt jag gör, allt jag tycker och allt jag är. Hittar en öm punkt och trycker, gnuggar och gnider tills det gör så ont att jag går sönder en bit inombords. Jag orkar inte be mig själv att låta bli utan ligger apatisk i ett mentalt hörn.

Jag orkar inte må bra och jag orkar inte må dåligt. Jag orkar ingenting. Jag orkar inte tänka. Jag vill bara försvinna. Som om jag aldrig hade varit här. Inget dramatiskt utan bara glida iväg, backa långsamt ur livet och tyst stänga dörren bakom mig. Teoretiskt förstår jag att min familj skulle sakna mig, men känslomässigt känner jag det inte. För jag känner ingenting. Ingenting mer än självförakt.

Det är jobbigt att inte må bra. Så jäkla jobbigt.

Vi har tagit oss igenom mer än halva tiden med skuldsaneringen, och lite grann börjar vi se en ljusare framtid. Men jag är så rädd att det ska hända något som gör att vi faller precis på mållinjen. Jag törs inte lita på att det kommer att gå hela vägen. När jag tänker tillbaka på de 5-6 senaste åren så inser jag att det har hänt så mycket jobbigt att det är inte konstigt att jag mår dåligt. Det är bara så jobbigt att vara mitt i det. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. När ekonomin var som trassligast så kunde jag _göra_ något, jag kunde ta tag i att söka om skuldsanering. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag tar min medicin, jag går på mina samtal och jag försöker att se tiden an. Men varje dag är så lång!